Väldigt ofta så får jag höra; Du som är så pigg varför är du egentligen sjukskriven?

Herregud vad du orkar med - det kan ju inte vara något fel på dej!

Du är SÅ präktig som gör en sån massa hemma!

Du kan vara lycklig som har tid att springa på gym - vi andra får minsann jobba......

Små "privata meddelande" på Facebook, typ skulle försäkringskassan se allt du gör så skulle dom bli vansinniga!

eller lite syrligt - jaja skryt du, vi andra får ju bara dåligt samvete av allt du orkar o kan!

   Jag blir så jävla trött, är det detta som kallas "jantelagen"? "svenska avundssjukan"?  

Ingen av dessa personer som kommenterar vad jag gör eller inte gör har en jävla aning om hur jag egenligen mår!

MEN, jag bestämde mej från dag ett att ta varje dag som en gåva, att inte ta något för givet - är det oxå fel??

Jag vägrar att gnälla, har jag behov av att beklaga mej så har jag mina kanaler för det, utåt sett vill jag vara positiv och det är jag för det mesta oxå!

Jag älskar mitt liv - för mej har det inte alltid varit självklart att vakna o känna mej älskad, eller vakna och må bra, så nu när jag gör det så vill jag gärna dela med mej och kanske smitta någon som har en dålig dag!

Jag vill inte använda min FB som en missnöjessida, och dom som verkigen känner mej kan nog sila, ofta skriver jag med självironi och ni ska veta att har jag en sån helg som jag nyss har haft, då jag orkar städa ordentligt och ändå vara pigg o glad, det är guld värt!

För vet ni;

När jag tittar på min kropp i spegeln så kan jag ibland bli så ledsen och det kan ta dagar att komma upp ur den svackan, jag har bara ett bröst, jag har en hals som är ful av ärr efter stygn och stålskador, jag har en mun som ser fördjävlig ut och som inte funkar så bra.

Och nu säjer många; ah, så farligt är det inte, nä det är lätt att säja om man inte behöver leva med det, om man slipper möta det varje morgon!

När jag ska iväg på något på morgonen så måste jag gå upp ca 2 timmar innan för att svullnaden i ansiktet ska i´hinna försvinna och "talet" komma igång - inte kul!

Jag kan inte ligga kvar isängen o dra mej när jag vaknar - varför? Jo för mina spottkörtlar producerar inte saliv, dom som producerar något gör det i slemform och det är inte behagligt att ha det i halsen, så där för är det rätt upp och "göra vid munnen"

Jag kommer aldrig mer att kunna slicka mej runt munnen, jag kan inte vissla - petiteser, nej inte om man blir fråntagen förmågan.

Jag har av cellgiftsbehandlingen fått tinitus och alla som har det vet att det kan vara ett helvete ibland!

Mina öron har dålig eller "konstig" känsel.

Från vänsterhanden där man tog till en ny munbotten känns det obehagligt bara där kommer en tröjärm på o gnider lite, det gör ont som fan när det är kallt och tummen domnar och lyder dåligt.

Jag drar mej för att gå ut när det är kallt för det gör så fruktansvärt ont i mitt ansikte.

Min kropp är faktiskt rätt sliten av alla operationer, strålning och givetvis av min tid som alkoholist.

Min kamp mot alkoholen tänker jag inte ens nämna, den var grym.

Och nu är det så att jag har inte skrivit detta för att någon ska tycka synd om mej, för det vill jag INTE!

MEN, alla ni som bryr er om hur andra människor sköter sitt liv - lägg av!!

Alla ni som dömer utan att veta - titta på dej själv!

Alla ni som tror att ni är perfekta och att inget av ovanstående skulle kunna hända er - Grattis!

Alla ni som anser att alkoholister är mindre vetande människor som inget kan - jag har IQ 117 !

Att jag skriver och är positiv i mötet med andra gör att jag får (oftast) positiv feedback OCH då mår jag bättre och kan stå ut med mina "skavanker" lättare!

Man kan alltid hitta något gott hos varje människa, alla behöver inte ha lika värderingar!

Värdera dina medmänniskor efter vem dom är inte vad dom gör!!

Summan av kardemumman; Har du inget gott att säja - Håll Käften!!  

Ha en bra dag och le ett vänigt leende mot dom du möter!!

    Hej där kompisar!!

För en gångs skull behöver jag inte ursäkta mej för att jag inte har skrivit på evigheter - för det är ju inte så himla länge sedan jag plitade lite här!

Julen kom o gick, har aldrig varit med om en jul med så lite julstämmning som det var nu, det är nog så att det beror på vädret, snön behövs för att vi ska längta efter tomten, eller hur!

Jag hade en jättemysig jul ialla fall, jag var hos min syrra o hennes familj och Lasse var hos sin dotter o hennes familj. Det är en lösning som passar oss båda bra, visst skulle jag vilja fira med Lasse o visst vill han fira med mej, visst vill jag fira med hans dotter o det "gänget" och visst vill Lasse fira med syrran o hennes "gäng", men nu kan vi ju inte klona oss (tack o lov) och dessutom så finns det ju bara en julafton (ett tack o lov här oxå) så vi löser det så här.

Sen träffades vi alla hemma hos brorsan o hans fru på annandagen o spelade julklappsspelet, jag bara älskar det!!

Hämningslöst o totalt förblindad går jag in för att få ALLT och gärna lite till och nu är det ju så kul att syskonbarnen är så stora så att man kan jävlas med dom utan att dom börjar lipa och blir rädda för moster/faster!

Det är sant, jag vet inte om det är min vinnarskalle eller vad som triggas, men jag är i extas!!

För jag tror inte att jag är gamig eller prylgalen eller på något sätt missunnar dom andra, det är bara det att jag SKA VINNA!!

Micke, min bror, är nog lite så oxå, fast han gömmer sina saker o spelar oskyldig, men jag vet att där bor en liten liten djävul där!!

I år fick jag dessutom saker som jag verkligen använder, en fin ljuslykta och en fin "pläd" med "päls" på ena sidan, den tänkte jag ha framför brasan när det är kalla vinterkvällar!!??

Tji fick jag för den har våran underbara katt Nisse lagt beslag på!! Skulle jag försöka mej på att låna den så tittar han på mej med en blick som säjer;  Du, pysen lägg dej i garaget, filten är min!!!

Kan man annat än älska en sådan katt??

Och sen var det ju Gott Nytt År!! och det får vi hoppas att det blir - men jag har en känsla av att det kommer att bli ett bra år, förra året var segt tyckte jag, framför allt sommaren o hösten. Jag fick verkigen kämpa för att hålla humöret uppe.

Men nu är det nya tider o nya insattser!

Träningen har jag kommit igång rätt bra med tycker jag, Zumban startar inte förrän i slutet på månaden, men på lördag kör vi en chockstart i Landskrona, ZUMBAMARATON mellan

11-15, svägerskan och jag åker givetvis dit, men sen kan man ju inte veta riktigt hur vi kommer hem om det blir med ambulans eller vanlig bil, men det ska bli så skitroligt!

Och nu sitter ni o undrar hur jag kan ha rubriken "Nya rädslor"

  Och det ska jag försöka berätta;

Härom veckan pratade jag med min handläggare på försäkringskassan, en jättetrevlig tjej som jag har det största förtroendet för, och vi började prata om att det kanske är dags att jag börjar fundera på framtiden o vad jag vill syssla med i den så smått!
Helt rätt, jag behöver mer att bita i!!

Men vem vill ha mej????

Man kan börja sin arbetsrehabilitering med att via arbetsförmedlingen/försäkringskassan göra någon form av utredning under 3 månader som ska visa vad man kan??!!

Jag vet vad jag kan!!

Men vem vill ha mej??

Jag vet att jag är en väldigt duktig administratör och älskar att formulera meningar o texter. Jag har ett ordningssinne och en organisationsförmåga som är väldigt stort!

Men vem vill ha mej?

Jag är otroligt social och tror att jag är en person som kan sprida glädje o harmoni om jag trivs, jag älskar att få andra människor att må bra och känna sej omtyckta!

Men vem vill ha mej?

Jag skulle trivas till tusen att jobba med ungdomar, lyssna på dom, lära av dom och hjälpa dom! Men vem fan vill ha mej?

Häromdagen så var det en dam som sa till mej lite halvsnorkigt att det var lyx att kunna gå o träna på förmiddagen och sen ha resten av dagen/kvällen ledig!!

Jag erbjöd henne att vi kunde byta en vecka, då informerade hon mej om att jag hade ingen aning om hur tufft det är att jobba heltid och sköta ett hem!!!

Sånt får mej att bli rädd, jag tappar gnistan och framförallt mitt självförtroende dalar.

Är det någon som vet hur jag mår när jag går ur sängen? Är det någon som vet hur sliten min kropp är av all behandling? Är det någon som vet hur ledsen jag blir när jag tittar på mej själv och ser ärr både på kroppen och i själen?

Jag tror inte det!

Jag är så rädd för att ge mej ut i livet igen, jag vet att jag måste, jag längtar dit!

Men jag är så rädd för andra människors fördomar och okunskap!

Men nu ska jag laga middag och det vet jag att jag är jävligt bra på och i det fallet behöver jag inte undra vem som vill ha mej!

Lasse vill jättegärna ha mej som sin kock!!

Kram på er alla och ha det så bra som ni kan!!!