Hej där kompisar!!

För en gångs skull behöver jag inte ursäkta mej för att jag inte har skrivit på evigheter - för det är ju inte så himla länge sedan jag plitade lite här!

Julen kom o gick, har aldrig varit med om en jul med så lite julstämmning som det var nu, det är nog så att det beror på vädret, snön behövs för att vi ska längta efter tomten, eller hur!

Jag hade en jättemysig jul ialla fall, jag var hos min syrra o hennes familj och Lasse var hos sin dotter o hennes familj. Det är en lösning som passar oss båda bra, visst skulle jag vilja fira med Lasse o visst vill han fira med mej, visst vill jag fira med hans dotter o det "gänget" och visst vill Lasse fira med syrran o hennes "gäng", men nu kan vi ju inte klona oss (tack o lov) och dessutom så finns det ju bara en julafton (ett tack o lov här oxå) så vi löser det så här.

Sen träffades vi alla hemma hos brorsan o hans fru på annandagen o spelade julklappsspelet, jag bara älskar det!!

Hämningslöst o totalt förblindad går jag in för att få ALLT och gärna lite till och nu är det ju så kul att syskonbarnen är så stora så att man kan jävlas med dom utan att dom börjar lipa och blir rädda för moster/faster!

Det är sant, jag vet inte om det är min vinnarskalle eller vad som triggas, men jag är i extas!!

För jag tror inte att jag är gamig eller prylgalen eller på något sätt missunnar dom andra, det är bara det att jag SKA VINNA!!

Micke, min bror, är nog lite så oxå, fast han gömmer sina saker o spelar oskyldig, men jag vet att där bor en liten liten djävul där!!

I år fick jag dessutom saker som jag verkligen använder, en fin ljuslykta och en fin "pläd" med "päls" på ena sidan, den tänkte jag ha framför brasan när det är kalla vinterkvällar!!??

Tji fick jag för den har våran underbara katt Nisse lagt beslag på!! Skulle jag försöka mej på att låna den så tittar han på mej med en blick som säjer;  Du, pysen lägg dej i garaget, filten är min!!!

Kan man annat än älska en sådan katt??

Och sen var det ju Gott Nytt År!! och det får vi hoppas att det blir - men jag har en känsla av att det kommer att bli ett bra år, förra året var segt tyckte jag, framför allt sommaren o hösten. Jag fick verkigen kämpa för att hålla humöret uppe.

Men nu är det nya tider o nya insattser!

Träningen har jag kommit igång rätt bra med tycker jag, Zumban startar inte förrän i slutet på månaden, men på lördag kör vi en chockstart i Landskrona, ZUMBAMARATON mellan

11-15, svägerskan och jag åker givetvis dit, men sen kan man ju inte veta riktigt hur vi kommer hem om det blir med ambulans eller vanlig bil, men det ska bli så skitroligt!

Och nu sitter ni o undrar hur jag kan ha rubriken "Nya rädslor"

  Och det ska jag försöka berätta;

Härom veckan pratade jag med min handläggare på försäkringskassan, en jättetrevlig tjej som jag har det största förtroendet för, och vi började prata om att det kanske är dags att jag börjar fundera på framtiden o vad jag vill syssla med i den så smått!
Helt rätt, jag behöver mer att bita i!!

Men vem vill ha mej????

Man kan börja sin arbetsrehabilitering med att via arbetsförmedlingen/försäkringskassan göra någon form av utredning under 3 månader som ska visa vad man kan??!!

Jag vet vad jag kan!!

Men vem vill ha mej??

Jag vet att jag är en väldigt duktig administratör och älskar att formulera meningar o texter. Jag har ett ordningssinne och en organisationsförmåga som är väldigt stort!

Men vem vill ha mej?

Jag är otroligt social och tror att jag är en person som kan sprida glädje o harmoni om jag trivs, jag älskar att få andra människor att må bra och känna sej omtyckta!

Men vem vill ha mej?

Jag skulle trivas till tusen att jobba med ungdomar, lyssna på dom, lära av dom och hjälpa dom! Men vem fan vill ha mej?

Häromdagen så var det en dam som sa till mej lite halvsnorkigt att det var lyx att kunna gå o träna på förmiddagen och sen ha resten av dagen/kvällen ledig!!

Jag erbjöd henne att vi kunde byta en vecka, då informerade hon mej om att jag hade ingen aning om hur tufft det är att jobba heltid och sköta ett hem!!!

Sånt får mej att bli rädd, jag tappar gnistan och framförallt mitt självförtroende dalar.

Är det någon som vet hur jag mår när jag går ur sängen? Är det någon som vet hur sliten min kropp är av all behandling? Är det någon som vet hur ledsen jag blir när jag tittar på mej själv och ser ärr både på kroppen och i själen?

Jag tror inte det!

Jag är så rädd för att ge mej ut i livet igen, jag vet att jag måste, jag längtar dit!

Men jag är så rädd för andra människors fördomar och okunskap!

Men nu ska jag laga middag och det vet jag att jag är jävligt bra på och i det fallet behöver jag inte undra vem som vill ha mej!

Lasse vill jättegärna ha mej som sin kock!!

Kram på er alla och ha det så bra som ni kan!!!