Nu har jag varit hemma i drygt 24 timmar och det är ljuvligt!

Tänk för 14 dagar sen låg jag forfarande under knivarna, huja, men vad tiden går och vad man glömmer fort!

Idag kom jag på att egentligen så borde jag vara jäkligt stolt över den första kvällen jag var ensam i Lund, kvällen före operation. Jag släntrade runt på stan, var jäkligt nervös, kände mej rätt så övergiven och hade en slant i fickan - ville unna mej lyx denna sista kväll.

Jag arbetade ju i Lund när mitt missbruk accelererade och har köpt massor av dunkar och litersförpackningar där, ojojoj.

Denna kvällen gick jag förbi dom 2 systembolag jag besökt oftast där flera gånger och inte en enda jäkla gång skulle jag komma på tanken att gå in igenom dörren - vilken känsla.

För visst hade det varit simpelt att springa in där och sen i efterhand försvara det med taskiga nerver eller ensammast i världen??

Jag gick till och med in i domkyrkan för att verkligen stilla det "lilla spel" jag hade i kroppen!

Det känns himla bra att så här efteråt fatta att jag faktiskt gjorde ett vettigt aktivt val den kvällen, flera gånger.

Själv sjukhustiden är väl inte så mycket att orda om, jag låg där som en patient i mängden, första 3 dygnen hade jag vak 24 tim/dygn, det var rätt jobbigt men otroligt tryggt. det är ju inte stora rum man har där så det blir ju rätt tajt. Men det gör inget för avdelninge var fylld av underbar personal.

Jag hade det egentligen väldigt bra under min sjukhustid, förutom att jag inte fick äta av maten som kom doftande i korridoren med jämna mellanrum.

I fredags blev jag ju överflyttad till patienthotellet och det var himla skönt, lugn o ro och kunna rå mej själv, gick till avdelningen när det var tid för medicin o rond, annar bestämde jag själv.

Men i fredagskväll kände jag mej oxå så där grymt övergiven, där satt jag en fredagskväll ensam på ett hotellrum och kunde inte ens unna mej lyxen att äta Tacobuffe´i sängen!!!

Hotellet har fullständiga rättigheter och jag hade  börja inta flytande föda!

Hmm, vem skulle klandra en nyopererad, cancersjuk, övergiven, hungrig kvinna?

JAG!

Jag skulle aldrig förlåta mej själv, aldrig!

Visst jag skulle nog kunna lura vem som helst, jag kan ju liksom inte prata, det ör rätt naturligt om jag är trött o vill sova.

Men, jag skulle inte få lugn 1 sek i min kropp på länge om jag hade valt fel väg den kvällen, jag skulle bara gå omkring och misstro mej själv, fundera över när jag skulle ta nästa chans, fundera över vad nästa anledning skulle kunna vara.

Jag skulle aldrig kunna titta in i ögonen på alla de fantastiska människor som finns omkring mej och vara stolt!

Nej, det är så skönt och lugnt att inte dela kropp med missbrukaren längre så jag ska faktiskt fortsätta med det!

Men än kan jag inte prata eller äta och fortfarande är jag rätt trött och hängig, så något riktigt fira över min hemkomst har det inte blivit, men det behövs inte, jag är så glad över att vara här!!

Men nu ska jag ta och vila mej lite så får ni ha det så himla bra!

Kram