Strax ska jag åka till sjukhuset o få reda på vsd dom tänker ta sej till med mej o mina tumörer, det känns !!

Så just nu känner jag inte för att skriva så mycket, men jag återkommer.

Hoppas Ni får en bättre dag än mej !!

Imorgon skall jag fira min systerdotters 13-års dag!!!!

Det skall bli så enormt kul och jag har verkligen planerat för detta jättelänge - inget får komma ivägen! Det skall bli så kul, jag har förväntningar som en 3-åring! det killar i magen av spänning vad hon ska tycka om sina presenter! Herregud jag är nog lite hispig - glädjehispig!!

Jag har haft den otroliga förmånen att få lov att var en närvarande o deltagande moster till min 2 systers flickor, trots mitt missbruk.

MEN

Många är dom gånger jag svikit tjejerna och jag kan fortfarande se deras ögon när det inte blev som jag lovat, det gör fortfarande ont!

Så nu ska mina löften hållas, jag har så mycket att ta igen!

Jag älskar dom flickorna och jag vet att dom älskar mej, men jag är oxå fullt medveten om att det kunde varit precis tvärtom - dom kunde faktiskt tyckt fruktansvärt illa om mej!

Den vetskapen kan hålla mej nykter!

Det finns inget som är jävligare än vetskapen om alla gånger jag svikit, lurat o ljugit. Och det absolut värsta är de gånger jag svikit mina små "monster"Så Ni som har förmånen att ha barn i Ert liv - var rädd om dom !! Det är abolut den ljuvligaste formen av kärlek man kan uppleva.

I julas så sa  mitt då 12-åriga"monster" att jag var som Pippi Långstrump det var abolut den finaste komplimangen jag fått i hela mitt vuxna liv!!

För hur är Pippi? För mej är hon: snäll, busig, problemlösare, omtänksam, ansvarsfull, kärleksfull, mycket sunt förnuft, ärlig, klok, rättvis, ser till dom som är "svagare", inte fördömande!

Precis så vill jag vara! Jag tror att jag att jag numera kan leva upp till hennes flesta egenskaper och det tänker jag baske mej fortsätta med!

 Jag har bara ett liv att leva och det skall inte förstöras av någon alkodjävul mer - Det skall jag se till !!!

Livet är så mycket, det är kärlek, lycka värme och ömhet, jag lovar;

LIVET ÄR UNDERBART!!!!

Ha en fin fredag!!

Kram

Det finns en sak jag inte förstår;

Hur i hela fridens namn kan man gå igenom ett LVM, eller två, eller fyra, eller tio utan att inse att nu får väl ändå detta vara nog?

Det finns ju ingen, abolut ingen, som blir LVM-placerad utan en rejäl anledning, eller hur?

Jag tror inte att någon tjänsteman/kvinna på våra socialförvaltningar tycker att det är speciellt kul att låsa in en myndig person för att denne håller på att ta ett långsamt och smärtfyllt självmord, har jag fel?

Jag trodde väl oxå de första dagarna att det skulle vara någon form av semester, men det är absolut ingen semester att tillbringa en sommar på Lunden!!

Jag tror inte att någon tänkande varelse kan tillbringa tid tillsammans med sina olyckssystrar utan att bli berörd, börja fundera, vilja ändra.

Vem i hela fridens namn kan påstå att hon inte är avundsjuk på personalen som kan gå hem när arbetdagen är slut, gå och klippa sej, ta en fika på stan, köpa en tidning i en kiosk, vanliga simpla saker är totalt omöjliga under Lunden-tiden.

Men skillnaden mellan att vara på Lunden eller att vara ute i missbruk är väl egentligen inte så stor; när Du är på Lunden så är det personalen/lagen som styr - när Du är ute i missbruk så är det drogen som styr!

Skillnaden är väl egentligen den att LVM:et vill Dej väl; det ger Dej mat, en säng, gemenskap, kunskap och tid att tänka

Drogen vill Dej bara illa!!

INGEN MÄNNISKA KAN TRIVAS MED ATT DROGA, TROR JAG !!

ALLA VILL VÄL HA ETT GOTT LIV??

ALLA VILL VÄL VARA BEHÖVDA OCH ÄLSKADE??

Ett LVM varar i 6 månader, jag anser att det var mitt ansvar att se till att "skriva om min manual" under den tiden.

Dåliga värderingar byts ut mot sunda o ljusa tankar.

Jag vet - det är inte så lätt !!

Men man måste hjälpa till, vara delaktig i det sk livet på avdelningen, ha hjärnan igång på återfallspreventionen, lyssna!!

Inte bara sitta som ett offer o tycka synd om sej själv!

Det är synd om missbrukare, precis som det är synd om alla sjuka människor, för missbruk är absolut en sjukdom.

Men lite eget ansvar är faktiskt önskvärt!

Jag hörde vid många tillfällen, både på Lunden och i Brunslöv, att "det här är fan ingen behandling" eller "kallar dom detta för vård!!"

Men hallå, hjälp till självhjälp kallas det!!

Dom bästa verktygen Du kan få under Din LVM-tid är dom som finns hela tiden; PERSONALEN !!

Dom är där för dej 24 tim/dygn - använd dom - dom är mycket bra!!

Alla människor har rätt till vård, absolut, men inte ens vårdpersonal kan trolla, så för fan Ni tjejer som är på väg till, är eller har varit på LVM - tänk efter!!!  för visst är väl ett friskt liv något alla önskar sej!!!

Ha en underbar onsdag - det förtjänar Ni alla!!!

När jag läser mina egna inlägg så förstår jag att det kan låta som om jag njöt av att ha LVM.

SÅ ÄR DET INTE!!!

Det enda även jag ville det var ju att få komma hem, MEN jag förstod att lagen inte riktigt var på min sida OCH skulle jag vinna ett överklagande så skulle jag vara vaktad varje sekund, så det var faktiskt bara att göra det bästa av situationen.

Dessutom så var jag faktiskt jävligt trött på mitt sk liv; ensam, misstrodd, ingen hade förtroende för mej, lögner, inget jobb, sketen lägenhet, inte speciellt välkommen någonstans.

NEJ !! Jag är inget offer - det bara var så!!

 SÅ GLÖM DET; JAG ÄR INGET HELGON FRÅN VISCHAN

BARA EN RIKTIGT ENVIS RACKARHULDA!!

Så här är det;

Är jag nykter så är jag vacker, tillgänglig, sällskaplig, varm, får ofta besök, blommande, intressant, öppen, kärleksfull, inbjudande, glädjeämne för många, kul att vara med

MEN

Är jag onykter så är jag iskall, får knappt luft, ointressant, sluten, ensam, motbjudande, jävligt tråkig, sorglig syn, känslokall

ELLER HUR??

Många tycker kanske att jag är knäpp när jag skriver att jag till 99% bara har positiva minnen av min LVM-tid - då får jag vara det.

Men det är kanske så att hade jag kommit till Lunden 1 år tidigare så kanske jag hade upplevt det annorlunda, men det är ju bara min sanna upplevelse som jag kan berätta om.

Det fina med Lunden var att man hade sitt eget rum, dit man kunde gå när det var för mycket, man kunde sätta din egen prägel på det och göra det till "hemma".

Mina minnen jämför jag med mina minnen jag har från Nämndemansgården från 2005 och dom är inte alls så positiva, det behöver jag ju inte förklara närmare eftersom jag faktiskt fick LVM efter att ha gått igenom Nämndemansgårdens behandling, många har blivit friska där, men mej passade den inte. En liten parantes.

Men trots att man kunde gå undan på Lunden, så kom man inte undan - det är en jävla skillnad.

Jag ger mej katten på att personalen hade full koll på varför man tillbringade tid ensam på sitt rum, dom var några riktiga "rackare" på att ha koll.

Det var ytterst sällan som jag upplevde att personalen var på dåligt humör eller "inte med", dom var oerhört närvarande och ALLTID fanns det någon man kunde prata av sej med om det behövdes - en jätteviktig del av behandlingen. Dom bjöd verkligen på sej själv och showade till det när dom var på det humöret.

Jag måste berätta; första gången jag kom in på avdelningen så blev jag visad runt av en personal och mitt första minne från den rundvandringen var PYSSELRUMMET OCH EN SKYLT SOM AVISERADE BINGO SAMMA KVÄLL!!!

Herregud, jag som hatade att pyssla, helt talanglös på sådant och BINGO !!, men hallå, hur töntigt får det bli egentligen, VAR HADE JAG HAMNAT???

Men det ska jag erkänna; lite pysselmaterial har inhandlats sen jag flyttade hem OCH jag använder det !!!

Det är väl inte pärlplattor jag tillverkar längre precis, men en släkting blev faktiskt pådyvlad en pärlplatta i form av ett rött hjärta under min Lunden-tid, stackare!

Och Bingo på söndagskvällen blev en riktig höjdare och ALLA var med.

Första kvällen jag var med så vann jag 3 priser och skämdes som fasiken, men ett pris var ett par trosor och det var ju jättebra för jag hade liksom inget bagage med mej när jag kom.

Man vågar VARA på Lunden!!

Natti Natti!!

När jag skrev om mina tumörer så var det lika mycket en information om att jag förnärvarande kanske är lite tvär o ilsk, med all rätt kan jag tycka, som en beskrivning  hur användbara verktyg man verkligen får, om man vill ta till sej den hjälp o behandling man kan få.

Många som jag träffade under min behandling var enormt negativa till psykologutredning, jag tyckte väl att det lät lite skrämmande jag oxå, men samtidigt var jag så nyfiken att jag verkligen ville göra det.

OCH DET VAR KUL!!

Jag såg verkligen fram emot testerna jag skulle göra och jag blev duktigt irriterad på mej själv när det inte gick riktigt som jag ville.

Men det bästa med testerna var att jag hela tiden fick bekräftelse på att jag faktiskt inte supit bort min skalle, jag kunde tänka och jag hade minnet i behåll.

Det var så kul för varje gång jag gjorde något test så använde min psykolog ordet "bra" om mej någon gång - det kändes suveränt för det är ju faktiskt inte bra man känner sej när man kommer till Lunden, det gav mitt självförtroende en kick!!

En test jag gjorde på Lunden var däremot helt förödande o kunde varit knäckande om jag inte blivit förbannad och tagit upp det med annan personal.

Så här gick den till; läkaren på avdelningen kom en dag när jag satt och åt lunch och la ett papper bakom mej på stolen, hon sa att hon skulle återkomma, vilket hon inte gjorde.

Pappret var ett sk Cloningers TCI test, med frågor som för mej verkade hämtade ur en Mr Bean film.

Jag satt mej vid vårt stora köksbord och fyllde i "skiten".

det var väl ca hundra frågor eller något och eftersom hon inte hade lämnat det på något sätt som fick mej att tro att det var viktigt så använde jag inte mina vassaste knivar. SÅ DUMT!!!

 Någon dag senare kom läkaren gående o jag frågade om on kollat mitt test, JODÅ!!

Jag fick en sitplats på britsen på mottagningen tlldelad mej medan dom andra tjejerna stod en bit bort o fick sin medicin!!??

Då berättade läkaren för mej att jag var emotionellt instabil, jag är orolig rädd, pessimist och blyg.

Vidare är jag ohjälpsam, socialt ointresserad och oempatisk!!!!!

Jag har asberger, tycker hon.

Det enda jag kan känna igen där i mina egenskaper är möjligtvis orolig och rädd, men vem fan är inte det när man ska börja ett nytt liv.

Alltså, det resultatet kunde varit förödande för mitt självförtroende och min motivation, tack och lov så bryr jag mej inte för egen del.

För den testen och hennes analys det lägger jag i samma hög som det som katten skiter!!!

Detta var nog en av de få negativa sakerna som personalen på Lunden bistod med, men det kan jag ha överseende med.

För att återkomma till dom "riktiga" testerna så vill jag bara säja att det är ju inte slutresultatet som är det abolut viktigaste, jag menar ett högt IQ kan många ha, men förmågan att använda sina kunskaper är väl ändå det viktigaste.

Och det är det jag tycker att jag fick bekräftelse på under hela testperioden; att bli sedd, att få bevisa för andra och för mej själv, att vara någon, att äga kunskaper och färdigheter!!

Så blir Du erbjuden att göra psykologutredning; se det som ett stort steg av revanch mot Ditt tidigare liv!! TA DET STEGET!!!

Ha en underbar söndagskväll!!

Nu hade jag ju liksom tänkt att jag skulle fortsätta berätta om mina positiva och användbara erfarenheter från min LVM-tid, men just nu finns det ingen inpiration eller vilja att vara så väldigt positiv.

 För igår fick jag reda på att jag har två  elakartade tumörer, helvete!!

En på sidan av halsen och en i "munbotten".

För ca 2 år sedan besegrade jag en bröstcancer, jag tycker att jag har besegrat alkodjävulen och så kommer detta, när fan tar det slut??

Tack gode för mitt LVM, mitt tillfrisknande och mina kunskaper därifrån - alkohol botar fakstiskt varken cancer, ångest eller dåligt humör!!!

BARA SÅ ATT NI VET!!!!

Tack vare min lilla kunskap om Mindfullness så förstår jag att det är idag jag lever och inte om en månad, så just nu finns det ännu färre "sen", och just nu gör jag det jag vill och finner ett nöje och välbehag i.

Det är ju inte så att jag tänker dö, nej, nej.

Jag har ju alldeles för kul i mitt nya liv för att ens tänka tanken att det inte skulle fortsätta, dessutom så vet jag att jag har en hel del att uträtta så småningom och skall jag och ser fram emot det. Men jag får kanske räkna med att vara uträknad lite då o då under hösten.

Det som nästan är jävligast är att se hur ledsen min älskade sambo är, det känns som om han dragit världen nitlott och allt på grund av mej.

Men ingen kan ju påstå att vår kärlek inte är prövad!!

SÅ SNÄLLA VÄNNER; LEV LIVET SOM NI VILL, ÄLSKA ER SJÄLVA, INGEN ANNAN VET HUR DU VILL HA DET - ALLRA MINST DROGEN!!!!!!

Sköt om Dej!!!

Kram