Igår var jag i en av byns affärer o handlade, när jag stod i kön till kassan så stod en fd arbetskamrat till mej framför.

Byn är liten och således vet hon allt (o säkert lite till) om mitt missbruk o min behandling.

Hon frågade hur det var med mej och jag svarade sanningsenligt att det inte är så bra.

Inte??!!,  sa hon då (kan ni höra tonfallet).

Jag kan ge mej fan på att det enda hon ville då var att komma tillbaka till jobb och informera om att jag inte mådde så bra.

Då sa jag helt kort att – nä, jag har cancer i munnen.

Hon tappade hakan och sa att – det låter jobbigt !!!!

Ja, sa jag, dom ska såga mitt käkben mitt itu..

Hon betalade o försvann fort!

Så här vill jag inte agera, men jag blev så jävla förbannad.

Jag har varit spik nykter i nästan 14 månader, jag sköter mitt liv.

Jag blir fortfarande dömd för det som varit, hade jag haft ett brutet ben så hade inte en jävel funderat över det efter att gipset varit borttaget och efter 14 månader hade det definitivt varit jätteglömt.

Men jag är ju inte sjuk i de flesta människors ögon, jag är bara ett fyllo som jävlas med samhället och kostar en massa pengar utan att tillföra ett dugg, en parasit!

Hon höll på att kissa på sej när jag sa att det inte var så bra, tänk att få springa tillbaka till mina forna arbetskamrater och säja att Marica är på dekis igen, vad var det jag sa!!!!!

Jag kan verkligen höra kacklet i fikarummet.

Mitt agerande var verkligen inte jag, men ta mej fan så var det första och mest troligt enda gången jag använt min cancer för att trycka till någon, och helt ärligt – Det kändes jävligt bra!!!

Jag accepterar inte längre att bli behandlad som en lort, jag har slitit jävligt hårt för att komma hit jag är idag, och jag har exakt lika mycket rättigheter (och skyldigheter) som alla andra.

Bara så att Ni vet!!!

Ha det bäst!!

Så var det bestämt den 1:a september skall jag opereras. Ett ingrepp som blir långt större än vad jag kunde föreställa mej när alla undersökningarna började.

Man ska dela på mitt käkben för att komma åt det hemska som sitter i min munbotten.

Min hals ska snittas upp för att komma åt körtlar och annat som finns där.

Operationen kommer att ta 10-12 timmar !

Jag kommer att tillbringa den finaste höstmånaden i en sjuksäng.

Jag kommer att ha jävligt ont.

Jag har varit tvungen att tacka nej till min kurser jag skulle gå på nätuniversitetet.

Jag kommer att få synliga ärr på haka o hals.

Jag kommer att förlora massor i vikt.

Halva tungan kommer att förbli utan känsel

Jag skall strålas flera veckor efter ingreppet.

Jag kommer att vara trött som hela sveriges åldringsvård.

Någon sa att det skulle vara fullt begripligt om jag tog ett återfall nu.

Det är det sista jag vill, men jag satte mej ändå ner och lekte med tanken.

Det är ju så att någon som varit aktiv missbrukare inte börjar om utan man startar där man slutade.

Så jag skulle ju knappast sätta mej ner och smutta på någon god dryck, nej jag skulle hiva i mej ett par tre dunkar och hur skulle det bli då;

Jag skulle försvinna ett par dagar i ett jäkla rus.

Jag skulle förmodligen ringa runt och pladdra på och yla över min cancer.

Jag skulle säkert missa viktiga telefonsamtal från sjukhuset.

Jag skulle missköta min hälsa och förlora kilo som är viktiga att ha senare

Jag skulle knappast vara i stånd att sluta röka, något jag måste göra innan operationen

Jag skulle såra en redan orolig och ledsen omgivning

Jag skulle förlora tron på och förtroendet för mej själv

Jag skulle få tillbaka fobier o ångest på stört

Jag skulle inte ha något hem att återvända till när allt är färdigt

Min trädgård skulle inte längre vara min

Jag skulle helt enkelt inte klara av att överleva detta och överleva detta är just nu min viktigaste uppgift!

Du har ingen sista förbrukningsdag så lev livet idag och gör det så bra och mysigt du kan!!

Jag tror att för att lyckas med ett nyktert o drogfritt liv så är den första förutsättningen att man måste bli egoist.

Det låter märkligt för det säjs ju att missbrukare är de mest egoistiska o oempatiska personer som finns.

Men under det aktiva missbruket så är det ju inte sin egen egoist man är utan man är helt o hållet drogens egoist.

Men om man är sin egen egoist så är man ju rädd om sej själv och vill sej själv gott och då kan man ju vara god mot sina medmänniskor oxå - eller hur?

Som missbrukare tyckte jag inte speciellt mycket om mej själv och därmed inte om andra iheller, jag utnyttjade verkligen min omgivning, fast det fattade jag ju inte då,

Jag var drogens verktyg för att den skulle kunna använda min kropp till att plåga min del av världen, ja, så var det.

Och för att kunna "porta" drogen från sin kropp så tror jag att man måste bli "ego".

För att orka stå emot denna djävul så måste man må gott och det gör man om man sover när man är trött, äter när man är hungrig och är social när man orkar osv.

En jättebra sida med behandlingen på Lunden/Brunslöv var att jag sakta men säkert kom jag tillbaka till mitt vardagliga liv, utan min occupant!

Jag hann, tack vare den långa tiden (5 mån) som jag var hemifrån att verkligen skriva om min manual, jag hann känna efter vem jag var, lära känna mej själv igen och dessutom tycka om den kvinnan.

Min familj hann lära känna den "nya" Marica och blev inte chockade när jag flyttade hem över förvandlingen.

Idag tycker jag så mycket om mej själv att jag inte hela tiden behöver andras bekräftelse, jag är så klok att jag kan ge mej själv bekräftelse när det är bra och bannor när det är galet.

Jag behöver inte "fjäska" för min omgivning för att jag ska vara berättigad att delta i livet, jag är den jag är, jag gillar den jag är och jag är så jäkla bra, duger inte det så.....................................

Jag har numera vett att använda ordet NEJ när jag inte vill och jag behvöer inte hela tiden motivera mina nej, vill jag inte så vill jag inte. Därmed inte sagt att jag säjer nej till allt som inte är jättekul, det finns ju alltid måsten och saker som man har skyldighet att delta i.

Jag kan ställa krav för jag vet att jag kan klara av om någon ställer motkrav på mej.

Men allt detta gör sej inte själv;

Jag började nog med att sätta mej rätt ensam i min lilla värld, efterhand som jag mådde bättre o bättre så plockade jag tillbaka dom personerna som jag ville ha med i min värld, det kallar jag verkligen egoism.

Men om jag hade tagit med alla så kanske jag inte hade klarat av min nykterhet. Jag vill inte ha med energitjuvar, falska människor som kallar sej för vänner, jag vill inte ha med människor som sätter alkoholen före allt annat i livet.

Numera har jag en liten med underbar skara människor som jag inte vill vara utan i mitt liv, med dom kan jag vara Marica, med dom känner jag mej trygg. Jag vet att dom älskar mej för den jag är och jag älskar dom precis som dom är.

Detta innebär ju inte att jag är otrevlig mot dom jag valt bort, jag bara är ingenting, jag engagerar mej inte i dom, så är det.

Så Du som är "ung" i Din behandling/drogfrihet sätt Dej själv främst, utan att längre skada Dej själv och de Dina.

Lär känna Dej själv, lär Dej att älska den Du håller på att bli!

Ge Dej själv en rejäl ryggdunk när Du tycker att Du är duktig!

Ingen, absolut ingen vet hur otroligt svårt det är att göra sej av med sin occupant.

Jag vet inte hur andra fd missbrukare har lyckats och ingen vet vad det är som gör att klarar av mitt nya nyktra liv.

Men en sak är säkert - JAG ÄGER MEJ SJÄLV!!!!

Ha det allra bäst

Kram

Våren 2007 upptäckte jag en knuta i mitt ena bröst, jag låtsades att den inte fanns - länge.

Till slut så tog jag mod till mej och åkte iväg och det var bröstcancer, även då fanns min fantastike gubbe vid min sida. Skillnaden mot idag var att han var tvungen att vara med för jag var så mitt uppe i mitt missbruk även om jag försökte döja det.

Det första problemet var att överhuvudtaget gå in på sjukhuset - det startar ju med en lång blank korridor, där gick jag och höll krampaktigt i honom, fylld av fobier o ångest.

Hos läkaren var han tvungen att vara mina öron o min hjärna, jag var bara där med min kropp. Inte en enda gång var jag på en undersökning utan att vara abstinent eller att jag hade promille i blodet, herregud!!

Jag var livrädd för allt, gick dit dom pekade och ställde absolut varken frågor eller krav, jag var verkligen ett paket fyllt med bröstcancer, ångest, promille och panik.

Inte ens den dagen jag skulle opereras var jag promillefri!! Kvällen innan somnade jag på vin och på morgonen drog jag i mej ett.

När jag kom in på salen innen operationen så skickade jag omedelbart hem Lasse, jag skyllde på att jag blev så gråtmild och mesig om han stannade. Men i självaverket var jag livrädd att dom skulle stoppa operationen pga jag hade alkohol i mej, än idag vet jag inte om dom hade koll på det.

Jag ställde inga frågor efteråt, dom sa att det skulle komma en kurator o prata med mej men hon dök inte upp och det var jag glad för, tänk om hon tryckt hål på min ballong!!

Dom frågade om jag ville ha stöd från sjukhuskuratorn eller någon som hade egen erfarenhet, men jag tackade nej, jag visste var jag hade mitt stöd - i "dunken".

Väl hemma efter operationen fick jag lov att bo hos Lasse några dagar, vilket jag inte gjort på väldigt länge, men även denna omsorg och detta förtroende sket jag för att få supa.

Jag fick antihormontabletter för att hindra cancern från att komma tillbaka och jag kastades rakt in i ett klimakterie som hette duga, det var nog den längsta promillefria perioden på länge. det gick inte att dricka för jag var fördjävlig ändå!

Jag slutade med tabletterna och fortsatte supa.

Till slut var det en underbar kvinna från en brsötcancerförening som tog kontakt med mej, helt ljuvlig och lättpratad, men jag tror att jag har supit bort henne med, för hon finns inte kvar. Alla människor har sina gränser.

Jag vet överhuvudtaget inte mycket från denna perioden, jag var ett "pucko" som trivdes jävligt bra i offerkoftan under ångestfilten!!  Jag hade ingen "rätt" att ställa krav, för i mina ögon var jag en väldigt lågt stående varelse, så är det väl med oss aktiva missbrukare! Jag skulle dö!!

Idag sitter jag här med en ny cancer! MEN

Lasse finns fortfarande (han är fantastisk), men han beröver inte leda mej i några korridorer längre, jag vågar ställa frågor, jag vet vad dom svarar, jag tar hand om mina känslor, jag ska inte dö, jag har rätt att få abolut den bästa vården, jag planerar så att allting ska gå lättare och smidigar före,under tiden och efter den har sjukdomen. Jag har en jävla gnista!

Igår beställde jag böcker för 1500:- till kurser jag ska läsa på nätet, för det är ju inte huvudet jag har fel på längre!

Jag har en sån jäkla otrolig drivkraft att bli frisk - fort!

Förstår ni skillnden; 2007 var jag en sjuk kvinna med en dödlig cancer i bröstet, idag är jag en frisk kvinna med en cancer att bota!!

Jag kan med 99% säkerhet påstå att jag inte skulle överleva denna smällen om jag inte varit nykter!!

För en stor sanning är att tankens kraft är oerhört stor!!

En positiv livssyn är jätteviktig!

Ett nätverk med underbara nära o kära är livsviktigt

En trygg miljö där jag kan visa mina känslor är guld värd!

Jag har idag förmågan att lägga min sjukdom åt sidan när jag är i vardagen - jag tillåter inte sjukdomen att bli mitt liv!

Mitt liv är att var här o nu, jag har ingen sista förbrukningsdag, frisk eller sjuk det spelar ingen roll, jag måste, verkligen måste leva mitt liv fullt ut och det måste jag varje dag , men med alkohol i kroppen kan jag inte det!

Jag ska fira en underbar jul med min familj, jag ska plantera mina växter annorlunda nästa år och nästa höst ska jag börja plugga på heltid!

Detta kallar jag livskvalitet!!!

Ha en underbar lördag!!

Igår var jag som sagt på magnetröntgen - nu vet jag precis hur dom har det i Star Trek - det var verkligen Science Fiction.

Det enda som jag verkligen ogillade var att dom behövde sticka i mej två gånger, för första sticket då blev jag så rädd att ådran "sprang" o gömde sej, så det var bara att kavla upp andra ärmen oxå och få kanylen där istället.

På kvällen ringde en jättegullig sköterska från sjukhuset i Lund och berättade att jag skulle vara dä på tisdagmorgon - nu är det verkligen på riktigt!!

Men trots allt så är jag "med", för drygt två år sedan blev jag opererad för en bröstcancer och då var jag rätt så aktiv i mitt missbruk och var definitivt inte "med".

Så därför vet jag verkligen skillnaden mellan att råka ut för elände i nyktert kontra onyktert tillstånd, och om detta hoppas jag att jag har ork att spåna om lite imorgon.

Sov gott o var rädd om Dej för Du är unik !!

Skulle vilja sätta mej ner och försöka förklara fördelarna med att vara nykter när svårigheter drabbar, men jag har inte riktigt ro.

Imåndags fick jag svart på vitt att jag har cancer i munbotten och ev i några körtlar - det var en käftsmäll!!

Idag skall jag åka iväg och genomgå en magnetröntgen, det är väl ok, fast jag hatar ju att bli stucken i!!

Jag vet att om jag inte hade varit nykter nu så hade jag inte överlevt detta, så är det.

Jag hade målat fan på väggen!

Jag hade tagit detta som en otrolig "chans" att få supa skallen i bitar!

Jag hade vältrat mej i självömkan!

 Men nu, tack vare min nykterhet så kan jag tänka konstruktivt,

jag har så mycket "jävlaranamma" i mej att jag redan har bestämt att detta är en parantes i mitt liv!

Jag fixar detta - NYKTERT!!!

Visst är det synd om mej, men jag får bästa vården, jag har ett underbart närverk och jag är snart frisk!

Ha det bra tills vi hörs - hoppas det blir snart!!

Kram

Strax ska jag åka till sjukhuset o få reda på vsd dom tänker ta sej till med mej o mina tumörer, det känns !!

Så just nu känner jag inte för att skriva så mycket, men jag återkommer.

Hoppas Ni får en bättre dag än mej !!

Imorgon skall jag fira min systerdotters 13-års dag!!!!

Det skall bli så enormt kul och jag har verkligen planerat för detta jättelänge - inget får komma ivägen! Det skall bli så kul, jag har förväntningar som en 3-åring! det killar i magen av spänning vad hon ska tycka om sina presenter! Herregud jag är nog lite hispig - glädjehispig!!

Jag har haft den otroliga förmånen att få lov att var en närvarande o deltagande moster till min 2 systers flickor, trots mitt missbruk.

MEN

Många är dom gånger jag svikit tjejerna och jag kan fortfarande se deras ögon när det inte blev som jag lovat, det gör fortfarande ont!

Så nu ska mina löften hållas, jag har så mycket att ta igen!

Jag älskar dom flickorna och jag vet att dom älskar mej, men jag är oxå fullt medveten om att det kunde varit precis tvärtom - dom kunde faktiskt tyckt fruktansvärt illa om mej!

Den vetskapen kan hålla mej nykter!

Det finns inget som är jävligare än vetskapen om alla gånger jag svikit, lurat o ljugit. Och det absolut värsta är de gånger jag svikit mina små "monster"Så Ni som har förmånen att ha barn i Ert liv - var rädd om dom !! Det är abolut den ljuvligaste formen av kärlek man kan uppleva.

I julas så sa  mitt då 12-åriga"monster" att jag var som Pippi Långstrump det var abolut den finaste komplimangen jag fått i hela mitt vuxna liv!!

För hur är Pippi? För mej är hon: snäll, busig, problemlösare, omtänksam, ansvarsfull, kärleksfull, mycket sunt förnuft, ärlig, klok, rättvis, ser till dom som är "svagare", inte fördömande!

Precis så vill jag vara! Jag tror att jag att jag numera kan leva upp till hennes flesta egenskaper och det tänker jag baske mej fortsätta med!

 Jag har bara ett liv att leva och det skall inte förstöras av någon alkodjävul mer - Det skall jag se till !!!

Livet är så mycket, det är kärlek, lycka värme och ömhet, jag lovar;

LIVET ÄR UNDERBART!!!!

Ha en fin fredag!!

Kram