Det finns en sak jag inte förstår;

Hur i hela fridens namn kan man gå igenom ett LVM, eller två, eller fyra, eller tio utan att inse att nu får väl ändå detta vara nog?

Det finns ju ingen, abolut ingen, som blir LVM-placerad utan en rejäl anledning, eller hur?

Jag tror inte att någon tjänsteman/kvinna på våra socialförvaltningar tycker att det är speciellt kul att låsa in en myndig person för att denne håller på att ta ett långsamt och smärtfyllt självmord, har jag fel?

Jag trodde väl oxå de första dagarna att det skulle vara någon form av semester, men det är absolut ingen semester att tillbringa en sommar på Lunden!!

Jag tror inte att någon tänkande varelse kan tillbringa tid tillsammans med sina olyckssystrar utan att bli berörd, börja fundera, vilja ändra.

Vem i hela fridens namn kan påstå att hon inte är avundsjuk på personalen som kan gå hem när arbetdagen är slut, gå och klippa sej, ta en fika på stan, köpa en tidning i en kiosk, vanliga simpla saker är totalt omöjliga under Lunden-tiden.

Men skillnaden mellan att vara på Lunden eller att vara ute i missbruk är väl egentligen inte så stor; när Du är på Lunden så är det personalen/lagen som styr - när Du är ute i missbruk så är det drogen som styr!

Skillnaden är väl egentligen den att LVM:et vill Dej väl; det ger Dej mat, en säng, gemenskap, kunskap och tid att tänka

Drogen vill Dej bara illa!!

INGEN MÄNNISKA KAN TRIVAS MED ATT DROGA, TROR JAG !!

ALLA VILL VÄL HA ETT GOTT LIV??

ALLA VILL VÄL VARA BEHÖVDA OCH ÄLSKADE??

Ett LVM varar i 6 månader, jag anser att det var mitt ansvar att se till att "skriva om min manual" under den tiden.

Dåliga värderingar byts ut mot sunda o ljusa tankar.

Jag vet - det är inte så lätt !!

Men man måste hjälpa till, vara delaktig i det sk livet på avdelningen, ha hjärnan igång på återfallspreventionen, lyssna!!

Inte bara sitta som ett offer o tycka synd om sej själv!

Det är synd om missbrukare, precis som det är synd om alla sjuka människor, för missbruk är absolut en sjukdom.

Men lite eget ansvar är faktiskt önskvärt!

Jag hörde vid många tillfällen, både på Lunden och i Brunslöv, att "det här är fan ingen behandling" eller "kallar dom detta för vård!!"

Men hallå, hjälp till självhjälp kallas det!!

Dom bästa verktygen Du kan få under Din LVM-tid är dom som finns hela tiden; PERSONALEN !!

Dom är där för dej 24 tim/dygn - använd dom - dom är mycket bra!!

Alla människor har rätt till vård, absolut, men inte ens vårdpersonal kan trolla, så för fan Ni tjejer som är på väg till, är eller har varit på LVM - tänk efter!!!  för visst är väl ett friskt liv något alla önskar sej!!!

Ha en underbar onsdag - det förtjänar Ni alla!!!

När jag läser mina egna inlägg så förstår jag att det kan låta som om jag njöt av att ha LVM.

SÅ ÄR DET INTE!!!

Det enda även jag ville det var ju att få komma hem, MEN jag förstod att lagen inte riktigt var på min sida OCH skulle jag vinna ett överklagande så skulle jag vara vaktad varje sekund, så det var faktiskt bara att göra det bästa av situationen.

Dessutom så var jag faktiskt jävligt trött på mitt sk liv; ensam, misstrodd, ingen hade förtroende för mej, lögner, inget jobb, sketen lägenhet, inte speciellt välkommen någonstans.

NEJ !! Jag är inget offer - det bara var så!!

 SÅ GLÖM DET; JAG ÄR INGET HELGON FRÅN VISCHAN

BARA EN RIKTIGT ENVIS RACKARHULDA!!

Så här är det;

Är jag nykter så är jag vacker, tillgänglig, sällskaplig, varm, får ofta besök, blommande, intressant, öppen, kärleksfull, inbjudande, glädjeämne för många, kul att vara med

MEN

Är jag onykter så är jag iskall, får knappt luft, ointressant, sluten, ensam, motbjudande, jävligt tråkig, sorglig syn, känslokall

ELLER HUR??

Många tycker kanske att jag är knäpp när jag skriver att jag till 99% bara har positiva minnen av min LVM-tid - då får jag vara det.

Men det är kanske så att hade jag kommit till Lunden 1 år tidigare så kanske jag hade upplevt det annorlunda, men det är ju bara min sanna upplevelse som jag kan berätta om.

Det fina med Lunden var att man hade sitt eget rum, dit man kunde gå när det var för mycket, man kunde sätta din egen prägel på det och göra det till "hemma".

Mina minnen jämför jag med mina minnen jag har från Nämndemansgården från 2005 och dom är inte alls så positiva, det behöver jag ju inte förklara närmare eftersom jag faktiskt fick LVM efter att ha gått igenom Nämndemansgårdens behandling, många har blivit friska där, men mej passade den inte. En liten parantes.

Men trots att man kunde gå undan på Lunden, så kom man inte undan - det är en jävla skillnad.

Jag ger mej katten på att personalen hade full koll på varför man tillbringade tid ensam på sitt rum, dom var några riktiga "rackare" på att ha koll.

Det var ytterst sällan som jag upplevde att personalen var på dåligt humör eller "inte med", dom var oerhört närvarande och ALLTID fanns det någon man kunde prata av sej med om det behövdes - en jätteviktig del av behandlingen. Dom bjöd verkligen på sej själv och showade till det när dom var på det humöret.

Jag måste berätta; första gången jag kom in på avdelningen så blev jag visad runt av en personal och mitt första minne från den rundvandringen var PYSSELRUMMET OCH EN SKYLT SOM AVISERADE BINGO SAMMA KVÄLL!!!

Herregud, jag som hatade att pyssla, helt talanglös på sådant och BINGO !!, men hallå, hur töntigt får det bli egentligen, VAR HADE JAG HAMNAT???

Men det ska jag erkänna; lite pysselmaterial har inhandlats sen jag flyttade hem OCH jag använder det !!!

Det är väl inte pärlplattor jag tillverkar längre precis, men en släkting blev faktiskt pådyvlad en pärlplatta i form av ett rött hjärta under min Lunden-tid, stackare!

Och Bingo på söndagskvällen blev en riktig höjdare och ALLA var med.

Första kvällen jag var med så vann jag 3 priser och skämdes som fasiken, men ett pris var ett par trosor och det var ju jättebra för jag hade liksom inget bagage med mej när jag kom.

Man vågar VARA på Lunden!!

Natti Natti!!

När jag skrev om mina tumörer så var det lika mycket en information om att jag förnärvarande kanske är lite tvär o ilsk, med all rätt kan jag tycka, som en beskrivning  hur användbara verktyg man verkligen får, om man vill ta till sej den hjälp o behandling man kan få.

Många som jag träffade under min behandling var enormt negativa till psykologutredning, jag tyckte väl att det lät lite skrämmande jag oxå, men samtidigt var jag så nyfiken att jag verkligen ville göra det.

OCH DET VAR KUL!!

Jag såg verkligen fram emot testerna jag skulle göra och jag blev duktigt irriterad på mej själv när det inte gick riktigt som jag ville.

Men det bästa med testerna var att jag hela tiden fick bekräftelse på att jag faktiskt inte supit bort min skalle, jag kunde tänka och jag hade minnet i behåll.

Det var så kul för varje gång jag gjorde något test så använde min psykolog ordet "bra" om mej någon gång - det kändes suveränt för det är ju faktiskt inte bra man känner sej när man kommer till Lunden, det gav mitt självförtroende en kick!!

En test jag gjorde på Lunden var däremot helt förödande o kunde varit knäckande om jag inte blivit förbannad och tagit upp det med annan personal.

Så här gick den till; läkaren på avdelningen kom en dag när jag satt och åt lunch och la ett papper bakom mej på stolen, hon sa att hon skulle återkomma, vilket hon inte gjorde.

Pappret var ett sk Cloningers TCI test, med frågor som för mej verkade hämtade ur en Mr Bean film.

Jag satt mej vid vårt stora köksbord och fyllde i "skiten".

det var väl ca hundra frågor eller något och eftersom hon inte hade lämnat det på något sätt som fick mej att tro att det var viktigt så använde jag inte mina vassaste knivar. SÅ DUMT!!!

 Någon dag senare kom läkaren gående o jag frågade om on kollat mitt test, JODÅ!!

Jag fick en sitplats på britsen på mottagningen tlldelad mej medan dom andra tjejerna stod en bit bort o fick sin medicin!!??

Då berättade läkaren för mej att jag var emotionellt instabil, jag är orolig rädd, pessimist och blyg.

Vidare är jag ohjälpsam, socialt ointresserad och oempatisk!!!!!

Jag har asberger, tycker hon.

Det enda jag kan känna igen där i mina egenskaper är möjligtvis orolig och rädd, men vem fan är inte det när man ska börja ett nytt liv.

Alltså, det resultatet kunde varit förödande för mitt självförtroende och min motivation, tack och lov så bryr jag mej inte för egen del.

För den testen och hennes analys det lägger jag i samma hög som det som katten skiter!!!

Detta var nog en av de få negativa sakerna som personalen på Lunden bistod med, men det kan jag ha överseende med.

För att återkomma till dom "riktiga" testerna så vill jag bara säja att det är ju inte slutresultatet som är det abolut viktigaste, jag menar ett högt IQ kan många ha, men förmågan att använda sina kunskaper är väl ändå det viktigaste.

Och det är det jag tycker att jag fick bekräftelse på under hela testperioden; att bli sedd, att få bevisa för andra och för mej själv, att vara någon, att äga kunskaper och färdigheter!!

Så blir Du erbjuden att göra psykologutredning; se det som ett stort steg av revanch mot Ditt tidigare liv!! TA DET STEGET!!!

Ha en underbar söndagskväll!!

Nu hade jag ju liksom tänkt att jag skulle fortsätta berätta om mina positiva och användbara erfarenheter från min LVM-tid, men just nu finns det ingen inpiration eller vilja att vara så väldigt positiv.

 För igår fick jag reda på att jag har två  elakartade tumörer, helvete!!

En på sidan av halsen och en i "munbotten".

För ca 2 år sedan besegrade jag en bröstcancer, jag tycker att jag har besegrat alkodjävulen och så kommer detta, när fan tar det slut??

Tack gode för mitt LVM, mitt tillfrisknande och mina kunskaper därifrån - alkohol botar fakstiskt varken cancer, ångest eller dåligt humör!!!

BARA SÅ ATT NI VET!!!!

Tack vare min lilla kunskap om Mindfullness så förstår jag att det är idag jag lever och inte om en månad, så just nu finns det ännu färre "sen", och just nu gör jag det jag vill och finner ett nöje och välbehag i.

Det är ju inte så att jag tänker dö, nej, nej.

Jag har ju alldeles för kul i mitt nya liv för att ens tänka tanken att det inte skulle fortsätta, dessutom så vet jag att jag har en hel del att uträtta så småningom och skall jag och ser fram emot det. Men jag får kanske räkna med att vara uträknad lite då o då under hösten.

Det som nästan är jävligast är att se hur ledsen min älskade sambo är, det känns som om han dragit världen nitlott och allt på grund av mej.

Men ingen kan ju påstå att vår kärlek inte är prövad!!

SÅ SNÄLLA VÄNNER; LEV LIVET SOM NI VILL, ÄLSKA ER SJÄLVA, INGEN ANNAN VET HUR DU VILL HA DET - ALLRA MINST DROGEN!!!!!!

Sköt om Dej!!!

Kram

När jag kom till Lunden så hade jag en hel knippe fobier med mej, utan att veta om det !!??

Jag trodde att jag var knäpp och hade något fysiskt fel på mina ben.

Tack och lov så fanns där en underbar sjuksköterska som var under slutfasen på en utbildning inom Kognitiv Beteende Terapi, hon är nog den som betyder mest för mitt välmående idag.

Hon såg att mitt problem var fobier, jag kunde inte gå i trappor, inte på blanka golv, inte gå ut på en balkong, inte in i en affär m m UTAN ALKOHOL!!

Jag fick helt fantastisk terapi av henne, som även den övriga personalen var delaktig i. Jag gick upp o ner i trappor ibland flera gånger om dagen och det var bara att kämpa på, många liter vätska försvann både som svett och som tårar.

Nästa steg var att gå över blanka golv; herregud!! Även om någon hade sagt till mej att jag skulle vara garanterad 1 miljon kr i postkodniljonären om jag gick ensam över golvet där så skulle jag aldrig klara av det. Men det var bara att gå o gå o gå.

Värsta testet p den träningen blev att gå på Nova köpcentrum UTAN varuvagn !!

Idag behöver jag inget att hålla mej i, men väl en vagn att stoppa varorna i för det har blivit väldigt kul att shoppa!!!

Vår fantastiska sjuksköterska lärde mej jättemycket, tex så stod det rätt så klart för mej att fobierna hade ju närt missbruket och missbruket hade närt fobierna - det kan man kalla ond cirkel.

Jag visste absolut ingenting om KBT när jag kom till Lunden och jag har förstått att det råder delade meningar hurvida det är bra eller inte, men för mej blev det mitt viktigaste verktyg, Och trots att det är 8 månader sen jag flyttade hem så fortsätter jag med KBT-terapi, dock med en annan teraupet.

Idag går jag i trappor, klätttrar halvvågs upp o taket, går över stora öppna ytor och till och med i oändliga korridorer med blanka golv!!

Livet på avdelningen hade sina fasta rutiner och det var nog tur, annars hade jag iallafall fått frispel. Saker o ting skulle ske på bestämda tider; mat, städning, forum, träning, ja iprincip allt. Och det var nog tur för en fyrkantig kärring som jag hade tidigare väldigt svårt att gå utanför min inrutade lilla tillvaro.

Om jag säjer så här, jag kom till Lunden som en alkoliserad, halvbitter, förnekande, medelålders envis åsna.

 Trodde många, även jag själv

Egenligen var jag ledsen, arg, jävligt rädd, liten, ömhetstörstande, självdestruktiv liten flicka.

Väldigt snart kände jag mej med i gemenskapen och det var fantastiskt att bli sedd utan alkohol i kroppen.

Vi satt  i pysselrummet o gjorde pärlplattor o mosaikprylar tll förbannelse, men det spelade ingen roll vad vi gjorde, vi pratade o delade med oss av våra erfarenheter - det var så jäkla nyttigt. Ingen är ensam där!!

I pricip alla tjejerna var yngre än mej och hade problem med narkotika. Jag kom verkligen ut ur min lilla lantisvärld med en riktig smäll, vad hade jag egentligen att oja mej över??

Jag lärde mej så jäkla mycket av alla dessa fina tjejer jag träffade där, ingen, ingen skall behöva uppleva det som många av dessa goa kvinnor har upplevt.

Man kan inte låta bli att bli ödmjuk och tacksam över det man har!