Godkväll alla cybergodingar!!

Denna veckan har jag haft mina händer mer i färburkar än på tangentbordet: vi har målat om våran hall och det blev så jättebra  tycker jag

Dessutom så har min mamma varit här sedan i söndags och det har varit mysigt o trevligt.

I söndags ja, då var vi och gratulerade min bror som hade fyllt något år och då gav jag bort den första vinflaskan jag hållit i sedan den 13 juni 2008, häftigt!

Och jag blev faktiskt inte ett jäkla dugg sugen, möjligtvis blev jag sugen på soppan som vi rekommenderade till vinet genom att hänga recept runt halsen på flaskan - Svamp- och vitlökssoppa m bröd, mums!!

Denna veckan har jag ägnat våra anhöriga väldigt många tankar, var blir dom egentligen av när vi sjuka nyktrar till??

Familj, släkt och vänner förväntas finnas vid vår sida när vi är aktiva och behöver hjälp med pengar, praktiska saker och någon att gråta ut hos när ångesten rider oss som jävligast, då duger dom !!!

Men hur många av oss låter alla dessa fantastiska människor veta att dom är oumbärliga resten av vårt liv oxå?

Hur många av oss slänger bara bort våra kära när vi solar oss i glansen av nykterheten och klappar oss på bröstet?

Ena dagen ligger vi och krälar i vår ångest och i våra spyor, bönar o ber att vi ska få hjälp av vår familj - nästa dag står vi högt upp på nykterhetens berg och lovprisar vår nykterhet och tycker att vi är så jävla duktiga, då har vi ibland väldigt svårt att se våra nära!

Våra famijer och vänner är faktiskt enormt jättefantastiska, först finns dom hos oss när vi är djupt nere, sen finns dom dessutom kvar när vi anländer till verkligheten, förhoppningsvis som människor med en annan livsfilosofi och med bättre personlighet.

Snacka om att dom borde ha medalj!!!

Vi kräver att människor som är sjuka i missbruk skall få hjälp och stöd från samhället - med vad får våra familjer?

I bästa fall får dom oxå hjälp, men dessvärre så är det nog oftast så att dom blir bortglömda väldigt fort.

Vem tänker på att alla dessa fantastiska människor oxå har en trasig och sargad själ?

Att dom gråtit blod och svurit långa ramsor när vi varit som aktivast,

Hur många anhöriga har inte ställt in planer och ändrat sina liv för att vårt beteende har "krävt" det?

Jag är lyckligt lottad - jag har kvar min underbare Lasse!!

Vår kärlek är djup och bygger på en otrolig vänskap, utan honom vill jag verkligen inte leva, han är verkligen min kärlek och herregud vad jag är glad att jag fick upp ögonen i tid.

Lasse är värd en jättejättestor medalj, likastor som den jag skulle ge till min syster och till alla andra som fortfarande finns kvar i mitt liv!!

Utan alla dessa otroliga underbara människor sskulle jag inte vara i livet idag!

Jag hoppas att jag aldrig blir så "snobbig och kaxig" i min nykterhet att jag glömmer bort det!!

Alla Ni som har nära o kära som ställer upp o finns när det är svårt - se till att vårda dessa goa människor även när det är "lätt".

Och till alla myndigheter, behandlingshem, teraupeter mfl - glöm inte hjältarna som finns därute och som ser till att missbrukarna överlever och får hjälp!!

Ha en jättemysig helg och ge dom underbara människor som finns i ditt liv en jättestor kram !!