När jag kom till Lunden så hade jag en hel knippe fobier med mej, utan att veta om det !!??

Jag trodde att jag var knäpp och hade något fysiskt fel på mina ben.

Tack och lov så fanns där en underbar sjuksköterska som var under slutfasen på en utbildning inom Kognitiv Beteende Terapi, hon är nog den som betyder mest för mitt välmående idag.

Hon såg att mitt problem var fobier, jag kunde inte gå i trappor, inte på blanka golv, inte gå ut på en balkong, inte in i en affär m m UTAN ALKOHOL!!

Jag fick helt fantastisk terapi av henne, som även den övriga personalen var delaktig i. Jag gick upp o ner i trappor ibland flera gånger om dagen och det var bara att kämpa på, många liter vätska försvann både som svett och som tårar.

Nästa steg var att gå över blanka golv; herregud!! Även om någon hade sagt till mej att jag skulle vara garanterad 1 miljon kr i postkodniljonären om jag gick ensam över golvet där så skulle jag aldrig klara av det. Men det var bara att gå o gå o gå.

Värsta testet p den träningen blev att gå på Nova köpcentrum UTAN varuvagn !!

Idag behöver jag inget att hålla mej i, men väl en vagn att stoppa varorna i för det har blivit väldigt kul att shoppa!!!

Vår fantastiska sjuksköterska lärde mej jättemycket, tex så stod det rätt så klart för mej att fobierna hade ju närt missbruket och missbruket hade närt fobierna - det kan man kalla ond cirkel.

Jag visste absolut ingenting om KBT när jag kom till Lunden och jag har förstått att det råder delade meningar hurvida det är bra eller inte, men för mej blev det mitt viktigaste verktyg, Och trots att det är 8 månader sen jag flyttade hem så fortsätter jag med KBT-terapi, dock med en annan teraupet.

Idag går jag i trappor, klätttrar halvvågs upp o taket, går över stora öppna ytor och till och med i oändliga korridorer med blanka golv!!

Livet på avdelningen hade sina fasta rutiner och det var nog tur, annars hade jag iallafall fått frispel. Saker o ting skulle ske på bestämda tider; mat, städning, forum, träning, ja iprincip allt. Och det var nog tur för en fyrkantig kärring som jag hade tidigare väldigt svårt att gå utanför min inrutade lilla tillvaro.

Om jag säjer så här, jag kom till Lunden som en alkoliserad, halvbitter, förnekande, medelålders envis åsna.

 Trodde många, även jag själv

Egenligen var jag ledsen, arg, jävligt rädd, liten, ömhetstörstande, självdestruktiv liten flicka.

Väldigt snart kände jag mej med i gemenskapen och det var fantastiskt att bli sedd utan alkohol i kroppen.

Vi satt  i pysselrummet o gjorde pärlplattor o mosaikprylar tll förbannelse, men det spelade ingen roll vad vi gjorde, vi pratade o delade med oss av våra erfarenheter - det var så jäkla nyttigt. Ingen är ensam där!!

I pricip alla tjejerna var yngre än mej och hade problem med narkotika. Jag kom verkligen ut ur min lilla lantisvärld med en riktig smäll, vad hade jag egentligen att oja mej över??

Jag lärde mej så jäkla mycket av alla dessa fina tjejer jag träffade där, ingen, ingen skall behöva uppleva det som många av dessa goa kvinnor har upplevt.

Man kan inte låta bli att bli ödmjuk och tacksam över det man har!