När jag läser mina egna inlägg så förstår jag att det kan låta som om jag njöt av att ha LVM.

SÅ ÄR DET INTE!!!

Det enda även jag ville det var ju att få komma hem, MEN jag förstod att lagen inte riktigt var på min sida OCH skulle jag vinna ett överklagande så skulle jag vara vaktad varje sekund, så det var faktiskt bara att göra det bästa av situationen.

Dessutom så var jag faktiskt jävligt trött på mitt sk liv; ensam, misstrodd, ingen hade förtroende för mej, lögner, inget jobb, sketen lägenhet, inte speciellt välkommen någonstans.

NEJ !! Jag är inget offer - det bara var så!!

 SÅ GLÖM DET; JAG ÄR INGET HELGON FRÅN VISCHAN

BARA EN RIKTIGT ENVIS RACKARHULDA!!

Så här är det;

Är jag nykter så är jag vacker, tillgänglig, sällskaplig, varm, får ofta besök, blommande, intressant, öppen, kärleksfull, inbjudande, glädjeämne för många, kul att vara med

MEN

Är jag onykter så är jag iskall, får knappt luft, ointressant, sluten, ensam, motbjudande, jävligt tråkig, sorglig syn, känslokall

ELLER HUR??

Många tycker kanske att jag är knäpp när jag skriver att jag till 99% bara har positiva minnen av min LVM-tid - då får jag vara det.

Men det är kanske så att hade jag kommit till Lunden 1 år tidigare så kanske jag hade upplevt det annorlunda, men det är ju bara min sanna upplevelse som jag kan berätta om.

Det fina med Lunden var att man hade sitt eget rum, dit man kunde gå när det var för mycket, man kunde sätta din egen prägel på det och göra det till "hemma".

Mina minnen jämför jag med mina minnen jag har från Nämndemansgården från 2005 och dom är inte alls så positiva, det behöver jag ju inte förklara närmare eftersom jag faktiskt fick LVM efter att ha gått igenom Nämndemansgårdens behandling, många har blivit friska där, men mej passade den inte. En liten parantes.

Men trots att man kunde gå undan på Lunden, så kom man inte undan - det är en jävla skillnad.

Jag ger mej katten på att personalen hade full koll på varför man tillbringade tid ensam på sitt rum, dom var några riktiga "rackare" på att ha koll.

Det var ytterst sällan som jag upplevde att personalen var på dåligt humör eller "inte med", dom var oerhört närvarande och ALLTID fanns det någon man kunde prata av sej med om det behövdes - en jätteviktig del av behandlingen. Dom bjöd verkligen på sej själv och showade till det när dom var på det humöret.

Jag måste berätta; första gången jag kom in på avdelningen så blev jag visad runt av en personal och mitt första minne från den rundvandringen var PYSSELRUMMET OCH EN SKYLT SOM AVISERADE BINGO SAMMA KVÄLL!!!

Herregud, jag som hatade att pyssla, helt talanglös på sådant och BINGO !!, men hallå, hur töntigt får det bli egentligen, VAR HADE JAG HAMNAT???

Men det ska jag erkänna; lite pysselmaterial har inhandlats sen jag flyttade hem OCH jag använder det !!!

Det är väl inte pärlplattor jag tillverkar längre precis, men en släkting blev faktiskt pådyvlad en pärlplatta i form av ett rött hjärta under min Lunden-tid, stackare!

Och Bingo på söndagskvällen blev en riktig höjdare och ALLA var med.

Första kvällen jag var med så vann jag 3 priser och skämdes som fasiken, men ett pris var ett par trosor och det var ju jättebra för jag hade liksom inget bagage med mej när jag kom.

Man vågar VARA på Lunden!!

Natti Natti!!