När jag skrev om mina tumörer så var det lika mycket en information om att jag förnärvarande kanske är lite tvär o ilsk, med all rätt kan jag tycka, som en beskrivning  hur användbara verktyg man verkligen får, om man vill ta till sej den hjälp o behandling man kan få.

Många som jag träffade under min behandling var enormt negativa till psykologutredning, jag tyckte väl att det lät lite skrämmande jag oxå, men samtidigt var jag så nyfiken att jag verkligen ville göra det.

OCH DET VAR KUL!!

Jag såg verkligen fram emot testerna jag skulle göra och jag blev duktigt irriterad på mej själv när det inte gick riktigt som jag ville.

Men det bästa med testerna var att jag hela tiden fick bekräftelse på att jag faktiskt inte supit bort min skalle, jag kunde tänka och jag hade minnet i behåll.

Det var så kul för varje gång jag gjorde något test så använde min psykolog ordet "bra" om mej någon gång - det kändes suveränt för det är ju faktiskt inte bra man känner sej när man kommer till Lunden, det gav mitt självförtroende en kick!!

En test jag gjorde på Lunden var däremot helt förödande o kunde varit knäckande om jag inte blivit förbannad och tagit upp det med annan personal.

Så här gick den till; läkaren på avdelningen kom en dag när jag satt och åt lunch och la ett papper bakom mej på stolen, hon sa att hon skulle återkomma, vilket hon inte gjorde.

Pappret var ett sk Cloningers TCI test, med frågor som för mej verkade hämtade ur en Mr Bean film.

Jag satt mej vid vårt stora köksbord och fyllde i "skiten".

det var väl ca hundra frågor eller något och eftersom hon inte hade lämnat det på något sätt som fick mej att tro att det var viktigt så använde jag inte mina vassaste knivar. SÅ DUMT!!!

 Någon dag senare kom läkaren gående o jag frågade om on kollat mitt test, JODÅ!!

Jag fick en sitplats på britsen på mottagningen tlldelad mej medan dom andra tjejerna stod en bit bort o fick sin medicin!!??

Då berättade läkaren för mej att jag var emotionellt instabil, jag är orolig rädd, pessimist och blyg.

Vidare är jag ohjälpsam, socialt ointresserad och oempatisk!!!!!

Jag har asberger, tycker hon.

Det enda jag kan känna igen där i mina egenskaper är möjligtvis orolig och rädd, men vem fan är inte det när man ska börja ett nytt liv.

Alltså, det resultatet kunde varit förödande för mitt självförtroende och min motivation, tack och lov så bryr jag mej inte för egen del.

För den testen och hennes analys det lägger jag i samma hög som det som katten skiter!!!

Detta var nog en av de få negativa sakerna som personalen på Lunden bistod med, men det kan jag ha överseende med.

För att återkomma till dom "riktiga" testerna så vill jag bara säja att det är ju inte slutresultatet som är det abolut viktigaste, jag menar ett högt IQ kan många ha, men förmågan att använda sina kunskaper är väl ändå det viktigaste.

Och det är det jag tycker att jag fick bekräftelse på under hela testperioden; att bli sedd, att få bevisa för andra och för mej själv, att vara någon, att äga kunskaper och färdigheter!!

Så blir Du erbjuden att göra psykologutredning; se det som ett stort steg av revanch mot Ditt tidigare liv!! TA DET STEGET!!!

Ha en underbar söndagskväll!!

Nu hade jag ju liksom tänkt att jag skulle fortsätta berätta om mina positiva och användbara erfarenheter från min LVM-tid, men just nu finns det ingen inpiration eller vilja att vara så väldigt positiv.

 För igår fick jag reda på att jag har två  elakartade tumörer, helvete!!

En på sidan av halsen och en i "munbotten".

För ca 2 år sedan besegrade jag en bröstcancer, jag tycker att jag har besegrat alkodjävulen och så kommer detta, när fan tar det slut??

Tack gode för mitt LVM, mitt tillfrisknande och mina kunskaper därifrån - alkohol botar fakstiskt varken cancer, ångest eller dåligt humör!!!

BARA SÅ ATT NI VET!!!!

Tack vare min lilla kunskap om Mindfullness så förstår jag att det är idag jag lever och inte om en månad, så just nu finns det ännu färre "sen", och just nu gör jag det jag vill och finner ett nöje och välbehag i.

Det är ju inte så att jag tänker dö, nej, nej.

Jag har ju alldeles för kul i mitt nya liv för att ens tänka tanken att det inte skulle fortsätta, dessutom så vet jag att jag har en hel del att uträtta så småningom och skall jag och ser fram emot det. Men jag får kanske räkna med att vara uträknad lite då o då under hösten.

Det som nästan är jävligast är att se hur ledsen min älskade sambo är, det känns som om han dragit världen nitlott och allt på grund av mej.

Men ingen kan ju påstå att vår kärlek inte är prövad!!

SÅ SNÄLLA VÄNNER; LEV LIVET SOM NI VILL, ÄLSKA ER SJÄLVA, INGEN ANNAN VET HUR DU VILL HA DET - ALLRA MINST DROGEN!!!!!!

Sköt om Dej!!!

Kram

När jag kom till Lunden så hade jag en hel knippe fobier med mej, utan att veta om det !!??

Jag trodde att jag var knäpp och hade något fysiskt fel på mina ben.

Tack och lov så fanns där en underbar sjuksköterska som var under slutfasen på en utbildning inom Kognitiv Beteende Terapi, hon är nog den som betyder mest för mitt välmående idag.

Hon såg att mitt problem var fobier, jag kunde inte gå i trappor, inte på blanka golv, inte gå ut på en balkong, inte in i en affär m m UTAN ALKOHOL!!

Jag fick helt fantastisk terapi av henne, som även den övriga personalen var delaktig i. Jag gick upp o ner i trappor ibland flera gånger om dagen och det var bara att kämpa på, många liter vätska försvann både som svett och som tårar.

Nästa steg var att gå över blanka golv; herregud!! Även om någon hade sagt till mej att jag skulle vara garanterad 1 miljon kr i postkodniljonären om jag gick ensam över golvet där så skulle jag aldrig klara av det. Men det var bara att gå o gå o gå.

Värsta testet p den träningen blev att gå på Nova köpcentrum UTAN varuvagn !!

Idag behöver jag inget att hålla mej i, men väl en vagn att stoppa varorna i för det har blivit väldigt kul att shoppa!!!

Vår fantastiska sjuksköterska lärde mej jättemycket, tex så stod det rätt så klart för mej att fobierna hade ju närt missbruket och missbruket hade närt fobierna - det kan man kalla ond cirkel.

Jag visste absolut ingenting om KBT när jag kom till Lunden och jag har förstått att det råder delade meningar hurvida det är bra eller inte, men för mej blev det mitt viktigaste verktyg, Och trots att det är 8 månader sen jag flyttade hem så fortsätter jag med KBT-terapi, dock med en annan teraupet.

Idag går jag i trappor, klätttrar halvvågs upp o taket, går över stora öppna ytor och till och med i oändliga korridorer med blanka golv!!

Livet på avdelningen hade sina fasta rutiner och det var nog tur, annars hade jag iallafall fått frispel. Saker o ting skulle ske på bestämda tider; mat, städning, forum, träning, ja iprincip allt. Och det var nog tur för en fyrkantig kärring som jag hade tidigare väldigt svårt att gå utanför min inrutade lilla tillvaro.

Om jag säjer så här, jag kom till Lunden som en alkoliserad, halvbitter, förnekande, medelålders envis åsna.

 Trodde många, även jag själv

Egenligen var jag ledsen, arg, jävligt rädd, liten, ömhetstörstande, självdestruktiv liten flicka.

Väldigt snart kände jag mej med i gemenskapen och det var fantastiskt att bli sedd utan alkohol i kroppen.

Vi satt  i pysselrummet o gjorde pärlplattor o mosaikprylar tll förbannelse, men det spelade ingen roll vad vi gjorde, vi pratade o delade med oss av våra erfarenheter - det var så jäkla nyttigt. Ingen är ensam där!!

I pricip alla tjejerna var yngre än mej och hade problem med narkotika. Jag kom verkligen ut ur min lilla lantisvärld med en riktig smäll, vad hade jag egentligen att oja mej över??

Jag lärde mej så jäkla mycket av alla dessa fina tjejer jag träffade där, ingen, ingen skall behöva uppleva det som många av dessa goa kvinnor har upplevt.

Man kan inte låta bli att bli ödmjuk och tacksam över det man har!

Jag ska lite pö om pö försöka beskriva vem jag är ochhur jag hamnade här.

Att det hela började med ett långvarit alkohomissbruk är ju redan klart och rätt oviktigt just nu.

Som jag ser det så är det viktigaste hur det slutade och vilka verktyg o hjälpmedel jag har samlat på mej och har nytta av.

Hela tillfrisknandet började med att min underbara lillasyster i princip tvingade soc att sätta ett LVM på mej - det bästa som kunde hända!

Jag kom till Lundens LVM och var rätt säker på att jag snart skulle vara hemma hos mina vindunkar igen.

Men något sa mej att det här var nog fan min sista och bästa chans till att ta tillbaka livet - Kan man avstå från den ? NEJ!

Jag tackade nej till att åka på överklagandeförhandling och försökte anpassa mej till livet som inlåst och det var inte så lätt.

Jag fick en jättetrevlig kille som kontaktperson och kände nog hela tiden hans och resten av personalens stöd, visst finns det även där människor jag gillade bättre eller sämre, men alla har en funktion och alla behövs verkligen där!

Men nu ska jag ha ett litet sammanträde med John Blund, så fortsättning föjer...............

Godnatt

Min tanke med bloggen är att fösöka få så många som möjligt att dela med sej av sina "användbara" verktyg.

Allt från formuleringar på stoppkort, sätta upp långsiktiga och kortsiktiga mål, positiva tankar, litteraturtips, "ord på vägen", plus o minuslistor, knep för att glömma suget, belöningar, ja allt som gör det lättare att låta bli.

Berätta gärna hur Du gör/gjorde för att få ett bättre liv!!

Jag tror att jag skriver min presentation här oxå;

Hej !

Jag är en kvinna på 48 år som i dagarna har varit nykter i 13 månader, det är stort, jättestort för jag har till och från varit alkoholmissbrukare i ca 20 år. Jag vill skapa en blogg där vi tillsammans kan tända hopp, stort eller litet, hos andra missbrukare. För jag är övertygad om att alla inom sej har en innerlig önskan att få leva det liv alla människor förtjänar.

Jag är ingen bloggare och vet inte riktigt hur man gör, men jag hoppas att Ni vill hjälpa mej att skapa en positiv mötesplats för de som vill bli coachade av oss som vet.

Kram

Ja, jag är verkligen nybörjar på detta, jag vet inte ens hur man gör för att Ni ska kunna skriva inlägg på min sida, ajajaj!